När man kollar tillbaka i backspegeln så undrar jag faktiskt vad jag höll på med. Det fanns ju knappt några känslor. Eller jo, känslor av vänskap. Av trygghet.En tanke om att jag borde känna för allt finns där. Allt utom kemin. Vi borde aldrig ha försökt igen, det tjänade ingenting till.
Nu förstår jag hur det borde kännas. Hur det ska kännas. Mina känslor och mina känselspröt ligger liksom utanpå kroppen. Det finns så mycket att se i dina ögon. Helt galet. Det här är någonting jag aldrig varit med om förut och det gör mig stundvis så himla himla himla rädd. Men det kanske är det som gör allt värt det? Det som gör att man vet att det är värt det? Det som bevisar att det finns någonting att vara rädd om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar