Det är bara så.

Träffar du B & C får du inte träffa mig. Inte också. Det är antingen eller, och nu blev det eller. Det är väl så när man sätter ner foten ibland. Antar jag. Fast någonstans visste jag att det var jag som skulle få gå. Du har hus och jobb och jag är 22 år gammal. 22. 22. Allt oftare kommer jag på mig själv att önska mig 10 år framåt i tiden (skittdumt och jätteonödigt, jag vet!) för att jag då kan bete mig och vara så som jag känner mig nu. Å andra sidan så känner jag mig såklart som 22. Jag har inte världens längsta arbetslivserfarenhet och jag betalar nästan alltid räkningarna sista dagen. Jag har inte varit utomlands särskilt mycket. Mina näsbrännor är kanske en nysning för dig, för jag har aldrig varit gift och jag har inga barn. Men ändå.

Jag vet att du vet, och jag vet att du vet att jag vet. Någonting finns där. Och det är någonting vi aldrig kommer få reda på vad det är. Så dumt.

You are no one.

Jag har krypande ångest, en trampande katt och ett svidande skavsår. Men det största problemet är att jag inte vet vad som är fel. Jag hittar inte gruskornet i skon hur mycket jag än skakar. Kanske ska jag sluta leta? Men hur gör man det? Hur slappnar man av? När slappnar jag av?

Jag håller på att bli galen.

Virrpanna punkt com

Jag är inne i en såndär period igen. En period där jag inte orkar med mig själv. Men samtidigt så känner jag mig starkare än någonsin i mig själv.

När du gick så tog du med en bit av mig som jag inte längre behöver. En osäker, en patetisk och visserligen en väldigt kärleksdrypande bit av mig. Jag tror inte för ett ögonblick att du vill ha den där biten så jag fattar inte varför du så illa tvunget skulle att ha den. Fast det var nog för det bästa i vilket fall - säger man inte så? "Det var till det bästa för allting blev bra ändå". Så klyschigt och tråkigt.

Mitt problem just nu är att jag känner mig så schizo. Jag är som två olika personer i Eskilstuna och här i Umeå. Här i Umeå vill jag vara ensam. Här känner jag mig stärkt av ensamheten och älskar att kunna bestämma över mina dagar och mitt umgänge precis som jag vill. I Eskilstuna ger mina vänner och min familj mig styrka. Där förstår jag inte hur jag kan vilja vara ensam. Där förstår jag inte hur jag kan tycka om att egentligen inte ha någon att ty sig till när som helst på dygnet. Här i Umeå har jag ingen lust att umgås. I Eskilstuna vill jag inte göra annat. Här i Umeå är jag trist som en gråsten, i Eskilstuna glittrar jag i alla fall lite grann. Som kattguld typ. HUR KOMMER DET SIG?

Höpp höpp!

Jahaja. Jag hade satt larmet på 7.30, vaknade och somnade om. Med råge. Halsen värker lite, huvudet är tungt och bihålorna är ömma så gymmet får bannemig vänta. Måste kunna jobba de pass jag har kvar för cash is king vet ni. :)))

Istället är bikinin på för soleeeeeen är här, jag dricker dagens första kaffe och ska veva ihop en lasagne till den lilla familjens kvällsmat.

Kycklingspett med sesam

Olivolja, sötsur sås på flaska, chiliflakes, en skvätt japansk soja (kikkoman) och äppelcidervinäger (i brist på lime!) blev en marinad till bitar av tinad kycklingfilé. Vänd sen i sesamfrön, trä på spett och viiiips ser det lite halvgott ut! Har kokat ihop en jordnötssås också (kokosmjölk, jordnötssmör, röd currypasta, fiskfond & även här lite äppelcidervinäger), och gjort en sallad med grönt äpple i. Hungriiiiiiiig nu! Vi väntar på att min stora lillebror ska komma hem från jobbet...

Kroppen min.

Den här sommaren jobbar jag natt på ett demensboende här i Eskilstuna där pappa & brorsorna bor. Jag kan typ inte sova. Eller också så är jag dålig på det, att vilja sova alltså. Hela dagen försvinner ju! Så, löpningen går katastrofalt dåligt och nu är jag påväg att bli förkyld för andra gången den här sommaren. Jag preppar med zanzibariskt te (haha) och hoppas på det bästa, jag är i alla fall ledig 2 dagar!

What if?

Tänk om det är så att jag faktiskt älskar dig?

Meltdown

I helgen har jag haft ett riktigt meltdown. Sådär som jag blir när jag missar alla varningstecken, tror att jag mår helt okej när jag i själva verket mår piss, när jag sopar allt under mattan. Jag har grinat så mycket att mina kinder fortfarande svider pga allt salt. Jag VET att jag har haft grav ångest senaste 2 veckorna. Jag har verkligen haft ångest. Krypa-ur-skinnet-ångest. Vet-inte-vart-jag-ska-ta-vägen-ångest. Då bara allt känns fel ch jag får panik, stelfrusen panik. Blir handlingsförlamad. Typ så. Över vad?

Över ensamheten i rummet. Över att mina vänner och familj bor 80 mil bort. Över starka känslor jag är osäker på. Över skolan, pressen att prestera och vara en god människa, en god socionom. Över att jag inte tränar men äter. Över pengar. Över allt, alltså.

Jag vet att jag måste lära mig stanna upp ibland och ventilera ut lite i taget med jämna mellanrum, men jag vet verkligen inte hur jag ska göra det. Jag fattar inte. Jag försöker tänka efter och stanna upp, men då tycker jag mig må bra. Jag fattar liksom inte när jag mår dåligt. Därför skrev jag i min utvecklingsplan i skolan (vi har ngt som kallas professionell personlig utveckling, där det ingår ett samtal + att man ska skriva en egen utv.plan) att jaag innan sommaren ska ha tagit kontakt med typ ungdomshälsan för att få prata med någon som kan hjälpa mig med det här. Frågan är bara om jag vågar.

Life is a funny thing.

När man kollar tillbaka i backspegeln så undrar jag faktiskt vad jag höll på med. Det fanns ju knappt några känslor. Eller jo, känslor av vänskap. Av trygghet.En tanke om att jag borde känna för allt finns där. Allt utom kemin. Vi borde aldrig ha försökt igen, det tjänade ingenting till.

Nu förstår jag hur det borde kännas. Hur det ska kännas. Mina känslor och mina känselspröt ligger liksom utanpå kroppen. Det finns så mycket att se i dina ögon. Helt galet. Det här är någonting jag aldrig varit med om förut och det gör mig stundvis så himla himla himla rädd. Men det kanske är det som gör allt värt det? Det som gör att man vet att det är värt det? Det som bevisar att det finns någonting att vara rädd om?

Tentafest it is!

Att slappa

Igår hade jag, Karin & Anna pyjamasparty. Sjuuuuukt mysigt. Pizza (för andra gången den här helgen, haha), vin & chips. Scary movie, ett par avsnitt av Christine, filmen The Ugly Truth & typ en halv säsong av Vänner plöjde vi igenom. Fattar inte att jag bara känt töserna i snart två månader! Love'em long time.

Typ dagens känsla

Idag boooooorde jag plugga. Har hittills tagit mig ner till biblioteket och haffat två kursböcker (yey me!). Får se om jag kan läsa ut skiten innan det blir kväll bara. Möölölglglföfföfödääh.

Here i am!

Mm. Jag och alla dessa bloggar alltså. Byter blogg lika ofta som... ja, som vad vet jag inte, men ofta är det. Jag har lessnat på mat och på lchf. Nu vill jag bara skriva av mig. Capish?

För en tid sen breakade jag med M och har flyttat tillbaka till Umeå från Örnsköldsvik. Jag bor nu i ett studentrum på Fysikgränd (studentområdets partyplace), i en sinnessjukt lugn korridor. Ibland undrar jag om jag är den enda som bor där. Överbevisas däremot av smutsiga kastruller och dunket från tvättmaskinen ibland. Socionomutbildningen påbörjade jag i januari och jag trivs som fisken i vattnet även fast det har varit mycket runtomkring som har distraherat mig från plugget. Första tentan klarade jag (med 1,5 poäng! haha) och nästa tenta har vi på tisdag. Det känns inte som om att den kommer gå alls lika bra, för jag har verkligen noll motivation till att plugga. Jag menar verkligen noll komma noll komma noll. Sitter just nu på UB (universitetsbiblioteket för den ovetande) och försöker i alla fall. OBS! Betoning på försöker...