Det är bara så.

Träffar du B & C får du inte träffa mig. Inte också. Det är antingen eller, och nu blev det eller. Det är väl så när man sätter ner foten ibland. Antar jag. Fast någonstans visste jag att det var jag som skulle få gå. Du har hus och jobb och jag är 22 år gammal. 22. 22. Allt oftare kommer jag på mig själv att önska mig 10 år framåt i tiden (skittdumt och jätteonödigt, jag vet!) för att jag då kan bete mig och vara så som jag känner mig nu. Å andra sidan så känner jag mig såklart som 22. Jag har inte världens längsta arbetslivserfarenhet och jag betalar nästan alltid räkningarna sista dagen. Jag har inte varit utomlands särskilt mycket. Mina näsbrännor är kanske en nysning för dig, för jag har aldrig varit gift och jag har inga barn. Men ändå.

Jag vet att du vet, och jag vet att du vet att jag vet. Någonting finns där. Och det är någonting vi aldrig kommer få reda på vad det är. Så dumt.

You are no one.

Jag har krypande ångest, en trampande katt och ett svidande skavsår. Men det största problemet är att jag inte vet vad som är fel. Jag hittar inte gruskornet i skon hur mycket jag än skakar. Kanske ska jag sluta leta? Men hur gör man det? Hur slappnar man av? När slappnar jag av?

Jag håller på att bli galen.

Virrpanna punkt com

Jag är inne i en såndär period igen. En period där jag inte orkar med mig själv. Men samtidigt så känner jag mig starkare än någonsin i mig själv.

När du gick så tog du med en bit av mig som jag inte längre behöver. En osäker, en patetisk och visserligen en väldigt kärleksdrypande bit av mig. Jag tror inte för ett ögonblick att du vill ha den där biten så jag fattar inte varför du så illa tvunget skulle att ha den. Fast det var nog för det bästa i vilket fall - säger man inte så? "Det var till det bästa för allting blev bra ändå". Så klyschigt och tråkigt.

Mitt problem just nu är att jag känner mig så schizo. Jag är som två olika personer i Eskilstuna och här i Umeå. Här i Umeå vill jag vara ensam. Här känner jag mig stärkt av ensamheten och älskar att kunna bestämma över mina dagar och mitt umgänge precis som jag vill. I Eskilstuna ger mina vänner och min familj mig styrka. Där förstår jag inte hur jag kan vilja vara ensam. Där förstår jag inte hur jag kan tycka om att egentligen inte ha någon att ty sig till när som helst på dygnet. Här i Umeå har jag ingen lust att umgås. I Eskilstuna vill jag inte göra annat. Här i Umeå är jag trist som en gråsten, i Eskilstuna glittrar jag i alla fall lite grann. Som kattguld typ. HUR KOMMER DET SIG?

Höpp höpp!

Jahaja. Jag hade satt larmet på 7.30, vaknade och somnade om. Med råge. Halsen värker lite, huvudet är tungt och bihålorna är ömma så gymmet får bannemig vänta. Måste kunna jobba de pass jag har kvar för cash is king vet ni. :)))

Istället är bikinin på för soleeeeeen är här, jag dricker dagens första kaffe och ska veva ihop en lasagne till den lilla familjens kvällsmat.

Kycklingspett med sesam

Olivolja, sötsur sås på flaska, chiliflakes, en skvätt japansk soja (kikkoman) och äppelcidervinäger (i brist på lime!) blev en marinad till bitar av tinad kycklingfilé. Vänd sen i sesamfrön, trä på spett och viiiips ser det lite halvgott ut! Har kokat ihop en jordnötssås också (kokosmjölk, jordnötssmör, röd currypasta, fiskfond & även här lite äppelcidervinäger), och gjort en sallad med grönt äpple i. Hungriiiiiiiig nu! Vi väntar på att min stora lillebror ska komma hem från jobbet...

Kroppen min.

Den här sommaren jobbar jag natt på ett demensboende här i Eskilstuna där pappa & brorsorna bor. Jag kan typ inte sova. Eller också så är jag dålig på det, att vilja sova alltså. Hela dagen försvinner ju! Så, löpningen går katastrofalt dåligt och nu är jag påväg att bli förkyld för andra gången den här sommaren. Jag preppar med zanzibariskt te (haha) och hoppas på det bästa, jag är i alla fall ledig 2 dagar!

What if?

Tänk om det är så att jag faktiskt älskar dig?