Det är bara så.

Träffar du B & C får du inte träffa mig. Inte också. Det är antingen eller, och nu blev det eller. Det är väl så när man sätter ner foten ibland. Antar jag. Fast någonstans visste jag att det var jag som skulle få gå. Du har hus och jobb och jag är 22 år gammal. 22. 22. Allt oftare kommer jag på mig själv att önska mig 10 år framåt i tiden (skittdumt och jätteonödigt, jag vet!) för att jag då kan bete mig och vara så som jag känner mig nu. Å andra sidan så känner jag mig såklart som 22. Jag har inte världens längsta arbetslivserfarenhet och jag betalar nästan alltid räkningarna sista dagen. Jag har inte varit utomlands särskilt mycket. Mina näsbrännor är kanske en nysning för dig, för jag har aldrig varit gift och jag har inga barn. Men ändå.

Jag vet att du vet, och jag vet att du vet att jag vet. Någonting finns där. Och det är någonting vi aldrig kommer få reda på vad det är. Så dumt.

You are no one.

Jag har krypande ångest, en trampande katt och ett svidande skavsår. Men det största problemet är att jag inte vet vad som är fel. Jag hittar inte gruskornet i skon hur mycket jag än skakar. Kanske ska jag sluta leta? Men hur gör man det? Hur slappnar man av? När slappnar jag av?

Jag håller på att bli galen.

Virrpanna punkt com

Jag är inne i en såndär period igen. En period där jag inte orkar med mig själv. Men samtidigt så känner jag mig starkare än någonsin i mig själv.

När du gick så tog du med en bit av mig som jag inte längre behöver. En osäker, en patetisk och visserligen en väldigt kärleksdrypande bit av mig. Jag tror inte för ett ögonblick att du vill ha den där biten så jag fattar inte varför du så illa tvunget skulle att ha den. Fast det var nog för det bästa i vilket fall - säger man inte så? "Det var till det bästa för allting blev bra ändå". Så klyschigt och tråkigt.

Mitt problem just nu är att jag känner mig så schizo. Jag är som två olika personer i Eskilstuna och här i Umeå. Här i Umeå vill jag vara ensam. Här känner jag mig stärkt av ensamheten och älskar att kunna bestämma över mina dagar och mitt umgänge precis som jag vill. I Eskilstuna ger mina vänner och min familj mig styrka. Där förstår jag inte hur jag kan vilja vara ensam. Där förstår jag inte hur jag kan tycka om att egentligen inte ha någon att ty sig till när som helst på dygnet. Här i Umeå har jag ingen lust att umgås. I Eskilstuna vill jag inte göra annat. Här i Umeå är jag trist som en gråsten, i Eskilstuna glittrar jag i alla fall lite grann. Som kattguld typ. HUR KOMMER DET SIG?