Jag är inne i en såndär period igen. En period där jag inte orkar med mig själv. Men samtidigt så känner jag mig starkare än någonsin i mig själv.
När du gick så tog du med en bit av mig som jag inte längre behöver. En osäker, en patetisk och visserligen en väldigt kärleksdrypande bit av mig. Jag tror inte för ett ögonblick att du vill ha den där biten så jag fattar inte varför du så illa tvunget skulle att ha den. Fast det var nog för det bästa i vilket fall - säger man inte så? "Det var till det bästa för allting blev bra ändå". Så klyschigt och tråkigt.
Mitt problem just nu är att jag känner mig så schizo. Jag är som två olika personer i Eskilstuna och här i Umeå. Här i Umeå vill jag vara ensam. Här känner jag mig stärkt av ensamheten och älskar att kunna bestämma över mina dagar och mitt umgänge precis som jag vill. I Eskilstuna ger mina vänner och min familj mig styrka. Där förstår jag inte hur jag kan vilja vara ensam. Där förstår jag inte hur jag kan tycka om att egentligen inte ha någon att ty sig till när som helst på dygnet. Här i Umeå har jag ingen lust att umgås. I Eskilstuna vill jag inte göra annat. Här i Umeå är jag trist som en gråsten, i Eskilstuna glittrar jag i alla fall lite grann. Som kattguld typ. HUR KOMMER DET SIG?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar